Etiopien, Sverige, Just nu

Sverige är kallt och grått, här luktar det kanelbullar och rengöringsmedel och man kör tomma bussar.

Det är konstigt att vara tillbaka igen. Helt plötsligt blev Etiopien väldigt avlägset och nästan overkligt. Har under veckan som gått fått prova på något nytt - livet som arbetslös. Säkert nyttigt att få lite tid att landa i Sverige igen men ack så frustrerande. Det där med att leva i nuet är otroligt svårt när man bara väntar på att tiden ska gå så att man kan komma igång med något.

Skellefteå har visat sin kyliga sida under veckan som gått. Frös som bara den redan under förra helgen, då det var några minusgrader och strålande sol. Perfekt vinterväder med andra ord. Gick på långpromenad med mina föräldrar och njöt av att få vara här. Men nu, när det är över tjugo grader kallt, är jag rätt så rastlös. Eftersom jag fryser även inomhus är jag inte så sugen på att kasta mej ut i kylan, men egentligen borde jag nog göra det.

Har under den första veckan i Sverige spenderat lika mycket pengar som under hela tiden i Etiopien. Detta trots att jag mestadels tillbringat dagarna hemma hos min föräldrar i Falmark. Ny säng, dator med tillbehör samt glasögon har införskaffats. Att köpa en säng här är väl kanske inte det klokaste jag gjort, men sängen som var min medan jag bodde hemma är utkastat och det kan ju vara skönt att ha en säng att sova i när jag kommer hem och hälsar på senare. Dessutom kan det ju faktiskt hända att jag blir kvar i Falmark hela våren. Hoppas att det dyker upp något jobb, men så länge jag inte har någon inkomst kan jag ju faktiskt inte flytta någon annanstans. Typiskt att man ska vara ung just när ungdomsarbetslösheten ligger på nästan 25%...

Tanken är dock att jag ska börja plugga till hösten, vilket känns väldigt bra. Längtar efter att få komma igång, går bara och väntar på att det ska gå anmäla sej.

Har under veckan som gått hunnit med en hel del. Registrerat mej på arbetsförmedlingen, anmält intresse för att vara kontaktperson under våren, pratat många timmar i telefon och suttit i timmar på Skellefteås bästa fik med fina barndomsvänner. Busat massor med småkusiner och druckit mängder med gott te.

Dessutom har en hel del tid spenderats vid den nya datorn, kastats bort på onödiga saker. Här händer inte mycket, så varför kollar jag nyheterna flera gånger om dagen? Många tankar snurrar - vad vill jag komma hem till? Vilka vanor vill jag ta upp igen och vad vill jag lämna bakom mej?

Etiopien, Tankar

Nu är nedräkningen igång på riktigt. Har bara tre dagar kvar i Etiopien, vilket känns som alldeles för lite. Det är konstigt att säga hejdå till människorna här eftersom jag inte har någon aning om när jag kommer att komma tillbaka. Tror och hoppas att jag kommer att åka tillbaka någon gång, men om det är om ett eller tio år går inte att säga. Det är bara att vänta och se, att gilla läget. Att på lördag få komma hem till Falmark och Skellefteå känns bra, önskar bara att det inte hade varit så långt härifrån.

Har under helgen som gått konstaterat, återigen, att jag egentligen inte är någon stadsmänniska. Det finns  många fördelar med att bo i en stad, men ingen som riktigt väger upp för att man tappar det lugn som finns på landet. Tycker om att ha nära till naturen. Att kunna gå ut och b ara få vara. Wondu Genet bjöd på fantastisk natur och några loppbett, vi hade en toppenhelg. Det var länge sen jag skrattade så mycket. Tror att jag behövde en sådan helg, givetvis har en hel del åka-hem-tankar snurrat runt ändå, men jag kände ändå att jag kunde vara här. Att jag fick möjlighet att verkligen njuta av min sista helg i Etiopien utan att alla de frågetecken som finns angående våren fick för stort utrymme.

I lördags var vi och vandrade i bergen. Räknade med en två-timmars tur, men det blev fyra. Det var galet varmt och vi hade för lite vatten med oss, men jag är glad att jag fick se de byar som vi ser. Det är så enorma skillnader mellan livet ute i de byarna och livet här inne i Addis. Det går inte riktigt förstå att skillnaderna är så stora. Helt plötsligt var man ny på en plats igen, och helt plötsligt pratade de ett språk som man inte alls förstod. Nyttigt att bli påmind om hur det var att vara ny, på ett halvår hinner man anpassa sej ganska mycket. Jag ska åka hem om bara några dagar, men jag ska också lämna en plats som blivit mitt hem. Har förträngt hur det kändes när jag kom hit. Är glad att jag har det uppskrivet. För nu är minibussar, öppet chat-tuggande, tiggare och pratglada barn min vardag.

Har sex saker kvar på att-göra-listan. Det känns hanterbart, även om jag mest troligt inte kommer att göra alla. Det är bara att acceptera att man inte kan göra allt, något som min kära moder har försökt förklara för mej hela mitt liv. Tror att jag börjar förstå det nu, och inse att det inte gör något. Att det är bättre att fokusera på det som verkligen är viktigt. Hoppas bara att jag den lärdomen inte stannar här, utan att jag lyckas få med den hem till Sverige där stressen är så mycket mer påtaglig. Att jag inte fastnar i måste-träsket igen.

Nu får det räcka. De andra tankarna måste jag tänka själv för en stund.

Nästa blogginlägg kommer när jag är hemma i vintervärlden igen.

Vi hörs och ses!
Snart.

Etiopien, Tankar

Igår var det storbak här på gästhemmet. Tegest och jag hade ockuperat köket och bakade sockerkakor, kladdkakor och kolakakor på löpande band. Det gick alldeles utmärkt, trots att strömmen tog en dryg timmes paus medan sockerkakorna stod i ugnen. Jag åt alldeles för mycket kakdeg, och fick en liten sockerkick vilket i sin tur fick en del etiopier att skratta åt den galna svenskan senare under kvällen.

I eftermiddag kommer våra kära kollegor hit för att njuta av lite sommarfika i den gröna oas som varit vårt hem de senaste månaderna. Vi har inte bara laddat med kakor i mängder utan även färska jordgubbar. Rapporter om alldeles för många minusgrader hemma känns nästan overkliga, i vart fall väldigt avlägsna. Precis som allt annat som har med hemma att göra. Jag kan inte riktigt förstå att jag landar på Arlanda nästa fredag. Att jag återigen kommer att kunna läsa skyltar. Att Sverige verkligen finns på riktigt och inte bara är något fantasiland.

Den här veckan är vi lediga, vilket är helt fantastiskt skönt. Sitter ute i solen och njuter av livet. Läser, bakar, bockar av några saker på att-göra-listan. På torsdag ska vi åka ned till Wondu Genet för att hälsa på Jona, PMU-volontären, under några dagar. Kommer tillbaka på måndag, och tänkte ägna tisdagen och onsdagen åt att säga hejdå till barnen. Sen är det bara en dag kvar innan jag måste lämna det här landet. Lämna sommarvärmen och den goda frukten.

Ser fram emot att komma hem, samtidigt som det känns väldigt trist att åka. Det blir spännande att se vem jag blivit under den här hösten, för det märker jag inte riktigt här. Vad är riktiga förändringar och vad är bara tillfälliga anpassningar för att kunna hantera livet här och nu? Samtidigt är det en del frågor som dyker upp igen, tankar som jag trodde att jag tryckt undan med som gör sej påminda igen nu när jag snart är på väg tillbaka. Om det är bra eller dåligt vet jag inte.

Det är konstigt, men också skönt, att jag snart kommer att smälta in när jag går på gatorna igen. De senaste månaderna har jag inte ens kunnat gå utanför murarna på compoundet utan att någon har ropat på mej. Forengi, Johanna, Hanna, K´ayo, Martha, Guys, John, Johnie, Madam, Sisteeer, Mister, Sir, Yo, Brother, Anshi, K´onjo, Sofia. Tilltalsnamnen har varit olika, men det har varit ett ständigt  ropande, och även om jag inte haft någon aning om vilka det varit som ropat till en början så har man lärt känna dem allt eftersom. Nu ska jag snart hem till Sverige där folk inte pratar med varandra igen. Där det inte är helt okej att strömmen bara försvinner ett antal timmar. Där man inte ryms 24 personer i en minibuss med sittplatser för tolv. Där det går planera, och där många planerar så mycket att de inte hinner leva.

Hem.

Vet inte var jag ska bo, vet inte vad jag ska göra.

Det visar sej, och det blir bra.

Men det blir spännande.

Jag är nyfiken.

Etiopien, Framtid, Tankar

Jag har skrivkramp i högerarmen. Den här veckan har eleverna sina slutprov, vilket innebär att jag har 196 prov att rätta, samt måste sätta 294 betyg. Att betygsätta fyraåringar, och tioåringar, är mot alla mina principer. Men samtidigt så är det väl vara bättre att jag gör det än att någon som inte ens har undervisat i de ämnena sätter betygen.

Frågan är bara hur man ska göra. Om jag ska svika mina principer, och allt vad jag lärt mig hemifrån, ännu mer och sätta betygen bara utifrån slutproven. Vilket är precis vad alla andra gör. Eller om jag ska gå igenom varenda bilduppgift och sätta någon slags omdömen på de olika uppgifterna innan jag betygsätter. Samt försöka minnas vem som sa vad under alla Spoken English-lektioner. Att undervisa i ett muntligt ämne skapar vissa problem när det är sista veckan av en termin och betygstider. Hur jag ska göra med musikbetygen har jag ingen aning om...

Någon lugn sluttid här lär det inte bli, snarare en tvåveckors slutspurt. Stryker mer och mer från listan över saker jag skulle vilja göra under den tid jag har kvar, samt bockar av en del förstås. Har inte talat om för barnen att jag ska åka till Sverige om två veckor ännu, tänker inte göra det förrän sista veckan. Det känns dumt att prata om det mitt under alla prov, och nästa vecka är de lediga, så då är det bara sista veckan kvar. Vill verkligen inte säga hejdå till dem. Men att ta med 98 barn hem är inte riktigt aktuellt, så det är bara att bita ihop och göra det. Lämna dem, i alla fall rent fysiskt.

Även om jag försöker och vill vara här fullt ut i två veckor till så blir det svårare och svårare. Har ju aldrig varit särskilt bra på det där med att leva i nuet, trots att den förmågan har förbättrats avsevärt under hösten. Lite nu och då glider jag några veckor framåt i tiden, till den stora Ovissheten. Många frågor kring jobb och boende snurrar runt, runt. Trots att jag känner ett lugn över att saker är som de är just nu skulle jag verkligen vilja veta. Jag är så vansinnigt nyfiken!

Mamma sms:ade mej häromveckan och tipsade om en städjobb på deltid, vilket på mänga sätt lät bra. Problemet är bara att i så fall låser jag upp två halvdagar i veckan fram till sommaren, vilket gör att det skulle kunna bli svårt att få vikariera på andra ställen, och det skulle vara bra att få jobba mer än 20% under våren. Kunde inte hålla mej utan gick in på arbetsförmedlingens hemsida i måndags och såg att Umeåkommun hade en hel massa tillfälliga tjänster ute, speciellt för ungdomar. Att jobba heltid ett halvår vore galet bra. Men eftersom jag inte är skriven i Umeå, ännu och inte kan göra ett personligt besök på arbetsförmedlingen inom 14 dagar så var jag inte behörig att söka.

Så Ovissheten fortsätter att vara just ovisshet. Men kanske att det är bra. Brukar börja längta så vansinnigt mycket efter saker när de närmar sej, och det är ju dumt att slösa bort de sista veckorna här med att längta någon annanstans. Saknar människor gör jag givetvis ändå. Så det räcker och blir över. Dessutom har jag börjat drömma en massa skumt på nätterna, igen. Har nog aldrig drömt så konstigt som under det här halvåret, men det har väl aldrig varit lika många tankar som snurrat heller. Hjärnan går på högvarv, så är det bara.

Etiopien, Tankar

Den senaste veckan har jag funderat en del på det där med valmöjligheter. Möjligheten att välja. Att välja bort, eller att välja till. Hemma är detta något som är så självklart, så jag hade nästan glömt bort att det faktiskt är något positivt. Tänk att vi faktiskt kan och får välja! Givetvis finns det en del saker som man måste göra på grund av tidigare val, men någonstans har man ändå fattat ett beslut, gjort ett val.

Jag gjorde ett val när jag åkte hit, och jag gör ett annat val nu när jag väljer att inte boka om min biljett och stanna längre. Val som givetvis påverkas av olika yttre omständigheter men fortfarande val som baseras på den fria viljan, min fria vilja.

Under åtta dagar, från förra måndagen till i måndags, delade WSG och en irländsk grupp ut julmat till tiggare och gatufolk. Över 1000 personer fick varje dag ett rejält mål mat. På kvällarna/nätterna delades matbiljetter ut och sedan kom de med biljett, samt även en hel del utan biljetter, till ett mässområde för att bli bjudna på lunch. Eftersom jullovet här inte var mer än några dagar långt och skolan var igång förra veckan kunde jag inte vara med mer än några få dagar, och på grund av sjukdom och lathet blev det inte av att jag var med mer än en dag. Men den dagen är en dag som jag inte kommer att glömma i första taget.

Jag tror aldrig att jag sett så mycket mat på ett samma ställe förr. Men när drygt tusen personer ska få en egen injera med fyra olika wot:er och ris samt en frukt blir det hysteriskt mycket. Det tog ett antal timmar innan alla hade fått mat, och då kom jag ändå inte förrän maten var lagad och allt var i ordningställt för att börja servera. Vet inte hur många injeras jag vek, eller hur många gånger jag gick fram och tillbaka medan någon öste upp mat på tallriken jag höll i. Eller hur länge vi stod och langade tallrikar för att få ut maten till alla som satt vid borden i den stora lokalen som ändå blev trång och varm på grund av alla människor. Men man kunde busa lite grann med barnen under tiden, eller prata lite med de som satt och väntade så jag hade det väldigt bra ändå.

Det var läsk till maten, och här kommer det där med valmöjligheter in igen. För det var helt okej att välja. Fick man en pepsi men hellre ville ha en mirinda så var det bara att säga till och läsken byttes ut. Ingen stor sak i min värld, det är helt självklart att man kan välja. Så har det alltid varit. Kanske inte när man var barn och precis hade borstat tänderna, men i övrigt. Frukostdags – vill jag ha juice, mjölk, vatten, oboy, te, kaffe och så vidare. Lyxen att kunna välja har blivit så självklar att jag inte ser det som en lyx. Tvärtom, det är när jag inte kan välja som det är fel. Skulle juicen vara slut en morgon och det var det jag var sugen på så skulle jag bli irriterad, trots att det fortfarande finns fem andra alternativ.

Att välja vad man dricker till maten är ju trots allt ett ganska litet val, det finns betydligt mer livsavgörande beslut att fatta. Men de följer samma princip. Jag tycker att det är helt självklart att jag ska få möjlighet att välja – och göra det själv. Utifrån egna intressen, önskningar samt andras välbefinnande. Ett liv där man inte har möjlighet att välja är helt otänkbart. Men verklighet för så många.

Efter matutdelningen var vi några volontärer som valde att tacka nej till ett gratis mål mat, bara för att maten inte luktade gott längre efter de timmar som vi tillbringat i syrefattiga Exhibition Hall samt eftersom det var kött i alla wot:er utom en, och istället gick till en restaurang och åt. På vägen dit gick vi förbi en kvinna och hennes två barn där de låg på en filt på gatan. De var några av de som bara en timme tidigare suttit vid ett dukat bord där vi hade serverat dem mat. Kvinnan skämdes när vi kom och gömde sitt ansikte så att vi inte skulle se henne. Det gjorde så ont i mig.

Varför ska hon behöva skämmas?

Etiopien, Tankar

Så har även de första veckorna av det nya decenniet gått till historien. Det har varit bra veckor, men känns ändå lite konstigt. Ett halvår är ju som ni alla vet inte särskilt lång tid, men jag har i alla fall kunnat tänka att det inte är förrän nästa år som jag ska åka hem. Men nu – när det nya året har börjat är det helt plötsligt bara några veckor kvar tills jag ska sätta mej på planet och bege mej hem till Sverige igen. Det är med blandade känslor som det sakta men säkert sjunker in att jag snart ska åka härifrån. En del av mej vill verkligen inte åka hem, jag trivs som sagt otroligt bra här. Visst är det jobbigt nu och då, men kanske att saker måste vara lite jobbiga för att kunna bli riktigt bra? En annan del av mej längtar otroligt mycket efter att tillsammans med goda vänner få krypa ihop i bekväma soffor, med ett vinterlandskap utanför fönstret, och njuta av värmen från stora tekoppar.

Har ingen aning om hur mitt liv kommer att se ut om några veckor, vilket är väldigt spännande med också lite skrämmande. Här finns det vettiga saker att göra, och stora behov. Här kan man faktiskt tillföra något även om man bara är en tjugoåring som inte har någon vettig utbildning. Det gör att det känns lite trist att åka tillbaka till Sverige där det mest troligt är ett halvårs arbetslöshet som väntar, innan nästa termin börjar och jag kan börja plugga igen. Men det blir nog bra. Det kan ju faktiskt hända att det dyker upp ett jobb någonstans, och oavsett hur det blir på den fronten finns det mycket annat att komma hem till.

Men det är lite jobbigt att inse att jag snart måste säga hejdå till mina 98 elever, kollegorna och till mina etiopiska vänner. Jag vet att man kan vara ifrån vänner länge och ändå vara vänner, men det är skillnad att vara ifrån vännerna hemma under lång tid. För de/er vet jag att jag kommer träffa igen. Men jag har ingen aning om när jag får möjlighet att åka tillbaka hit. För tillbaka vill jag, någon gång. Etiopien, eller framförallt etiopierna, har letat sej långt in i hjärtat så att säga hejdå för gott kommer jag inte att klara av.

Än är det dock inte riktigt dags för att åka hem har några veckor kvar. Ska försöka låta bli att falla för vissa frestelser som internet erbjuder, till exempel Arbetsförmedlingens hemsida, och verkligen vara här de veckor som är kvar. För det är bara att acceptera, de veckorna är nu och de kommer inte tillbaka. Det gäller att ta vara på dem. Att krama om barnen så mycket som man bara för möjlighet till, att ha några djupa samtal med skoputsar-Kedos, att försöka peppa min missbrukande rastavän till att faktiskt ta tag i saken och försöka genomföra den förändring som han längtar efter. Att njuta av solen och värmen, som verkar vara tillbaka. Att njuta av den etiopiska maten, och ta emot alla tips jag kan få så att jag lär mej laga etiopiskt.

De senaste dagarna har vi varit lediga från skolan, etiopierna firar jul den 7 januari så vi har haft några dagars jullov. På torsdagen var jag till Kotobe, där Glimåkra-eleverna jobbar, och spelade på en gudstjänst. Dåliga elpianon/synthar tillhör det som jag inte kommer att sakna med Etiopien, men det var kul att se ändå. Förra året, när jag och Malin tog en hel massa kvällspromenader i lilla Kisa konstaterade vi i stort sett varje kväll att Kisa var större än vi anade. Får samma känsla här varje gång jag åker till något nytt ställe. Addis är litet för att vara en storstad, men det är fortfarande betydligt större än vad man hinner upptäcka på ett halvår. Här finns många områden som ser väldigt lika ut på ytan. Så visst – på ett sätt kan man säga att man sett alla om man sett ett. Men det finns så otroligt mycket mer om man stannar upp, om man får höra de historier som människorna bär på.

Här finns fantastiska människor, fascinerande människor. Samt riktiga idioter, förstås. Det är precis som överallt annars. Jag är glad att jag har fått möjlighet att lära känna några av dessa människor. Att jag har fått lära mej se förbi skalet på vissa, och hoppas att de även har fått se mer än rik, vit tjej i mej.

Vissa människor har påverkat mej bara genom sitt sätt att vara, utan att jag haft någon möjlighet att prata med dem på riktigt. I stort sett varje dag på väg till jobbet möter jag några tiggare som är exempel på sådana människor. En av dem är en man i trettioårsåldern vars händer är missbildade. Han sitter där på gatan och mässar fram det entoniga tiggarbudskapet. Det hade varit så lätt att bara se honom som en stackars tiggare. Men när han får syn på mej skyndar han sej alltid att ställa sej upp och hälsa, och när han gör det strålar det om honom. Han lever ett tufft liv, helt klart. Men han har också något som så många i Sverige saknar.

Lite senare när jag svängt av från den stora vägen och gått några hundra meter, precis innan backen där det luktar så illa, sitter två äldre damer på var sin sida om vägen. De pratar och skrattar när de tror att de är ensamma, men så fort de får syn på mej börjar de med sitt ständiga ”sisteer, sisteeeer”. När jag hälsat på dem, lagt några slantar i hårdhudade händer och gått en bit ner för backen hör jag alltid hur de ropar på varandra och kollar om de fick lika mycket. Människors generositet här inspirerar mej. När godislagret i väskan börjar vara slut och jag inte har tillräckligt många karameller eller tuggummin för att bjuda alla barn som står runt omkring en och tigger så förklarar man att de måste dela, och de delar. Självklart finns det en del barn som roffar åt sej, sparkas och slåss. Men de flesta delar verkligen broderligt, och många gör det utan att man ber dem om det. Det är så självklart – om man har något så vill man dela den glädjen med fler. Det är fantastiskt.

Och väldigt märkligt att detta är så tydligt bland de man möter på gatan, men inte alls märks i politiska system och liknande. Någonstans har det hänt något. De fattigas generositet stannar hos de fattiga, och de rika är otroligt generösa mot sina rika vänner. Detta är generaliseringar, men det ligger ändå en del i det.

Förra helgen gick jag omkring bland lyxvillorna på Bole, och bara tittade på husen och fantiserande. Addis är verkligen en stad med stora kontraster, större än man kan tänka sej. Extrem fattigdom och extrem fattigdom existerar sida vid sida.

Frågan är bara vilka som egentligen är de rika.

Etiopien, Jul

Det är den 28 december, och jag sitter på rummet och fryser. Egentligen är det inte särskilt konstigt att det är kallt i slutet av december, men trots min nordliga uppväxt fryser jag mer och mer ju längre söderut jag åker. Förra vintern i Jönköpingstrakten var så obeskrivligt kall. Det är något konstigt med kylan söderut, några som vet mer än jag hävdar att det beror på att luften inte är lika torr vilket gör att kylan biter mer. Den teorin skulle kunna stämma, och förklara även varför jag fryser så fruktansvärt mycket här. Minusgrader har vi förvisso inte haft ännu, men ibland är det nära. (Under fredagförmiddagen var det härliga vita, små moln utanför allas munnar.) Dessutom regnar det en hel massa igen, vilket förvånar både forengis och abeshas. Medelnederbörden i december är 5 mm, men det kom mer än så bara inatt. Det är något konstigt med vädret.

Det är inte bara de låga temperaturerna kombinerat med den fuktiga luften som håller på att förvandla fröken Rask till en isbit. Hade jag haft tillgång till vinterkläderna som ligger hemma i Falmark hade det inte varit några problem att klara sej, eller om husen hade haft något slags uppvärmningssystem. Jag har stickat både mössa och vantar, men ändå så längtar jag efter varje gång jag får diska. Att diska innebär nämligen att man för en stund får ha händerna i varmt vatten...

Blev så glad i fredags när många av eleverna hade en tjock tröja under eller över skoluniformen. Men långt ifrån alla har tillgång till sådana plagg här. Att bo på höga höjder gör inte bara att man får bra syreupptagningsförmåga, det innebär också att man måste vara beredd på kyla. Kan inte ens tänka mej hur det känns att natt efter natt sova ute på gatan när det är så kallt.

Julen har kommit, men inte gått ännu. Den 7 januari är det dags för nästa julafton. Vi övar julsånger och pyntar klassrummen, precis som i Sverige. Men även om det är mycket som påminner om hemma så var det konstigt att fira jul utan familjen. Den senaste veckan har viss hemlängtan kommit krypande, att jag dessutom varit lite halvkrasslig och legat en del ensam i ett nedsläckt rum med ett dunkande huvud har väl inte direkt minskat de känslorna. Men så är det bara, var förberedd på att det skulle bli så. Nästa jul hoppas jag få tillbringa hemma i Västerbotten.

Jag börjar inse att det inte är särskilt länge kvar, en och en halv månad bara. Det här halvåret i Etiopien kommer att vara över innan jag anar det. Vilket både är skrämmande och lättande, att leva här är helt fantastiskt och väldigt jobbigt. Ska försöka att inte planera för mycket för att åka hem utan verkligen vara här även de veckor som är kvar. Men det kommer att bli knepigt. Dessutom är det många som säger att det jobbigaste med att åka iväg på det här sättet är att komma hem, tänker man så bör man ju förbereda sej även på att åka tillbaka till Sverige.

Den här veckan som kommer ska jag skriva ihop någon slags artikel till Bureå församlingsblad. Hur ska man lyckas sammanfatta det halvår som gjort så stora intryck på bara ett halvt a4? Det är bara att inse att det inte kommer att gå, att man aldrig kommer att lyckas förklara för någon riktigt vad det innebär att tillbringa ett halvår i ett av världens fattigaste länder.

Det finns bara ett sätt för att förstå – att uppleva.

Etiopien, Jul

Pepparkakorna är slut, men jag som trodde att jag skulle få försmäkta på denna väldiga ö – det vill säga den Afrikanska kontinenten, utan att bli snällare såhär dagarna innan jul har nåtts av en försändelse från mitt kära hemland. Världens bästa moster har varit i farten och skickat både rättvisemärkta pepparkakor och två vackra konstverk som visar vad jag har att vänta mej nu när jag ska fira jul långt hemifrån. Fick ett avi från posten om att jag hade paket att hämta och var så otroligt nyfiken, och glad. När jag öppnade paketet blev jag till och med ännu gladare. Ni anar inte hur fint det är över min säng där årets enda julprydnad hänger, ”Jul i Afrikaland I och II”. Skrattade gott åt de små detaljerna som är utmärkande för konstverk signerade Aspegren.

Eftersom etiopierna inte firar jul förrän i januari, och nyår var redan i september, så är det två kommande veckorna helt vanliga arbetsveckor här. Vi har dock fått ledigt på julafton och nyårsdagen. Först kändes det väldigt konstigt att jag skulle jobba på juldagen, men sen insåg jag att jag är väldigt långt från Falmark och att det inte finns särskilt många släktingar att tillbringa den dagen med här. Så det är nog lika bra att jobba, då har jag i alla fall något att göra. Sen är det ju faktiskt så att jag tycker om mitt jobb.

Men på fredag eftermiddag har jag planerat att skolka från bönen. Norska missionen ordnar en julkonsert, så en sådan kommer jag i alla fall att få gå på det här året. Det ser jag fram emot. Julmusik är något som fröken Rask uppskattar och den enda jag har hört här, bortsett från det som jag lyssnat på när jag haft min egen mp3, var ”Last Christmas” som spelades en gång på radion när jag åkte minibuss. Tegest och jag skrattade medan alla etiopier kollade konstigt på oss, de kunde ju inte veta att vi bara någon dag innan diskuterat den sången och konstaterat att det förmodligen är den absolut sämsta jullåten.

Har visat prov på de gröna fingrar som finns i familjen Rask den senaste veckan, inte alls med något odlingsprojekt eller så. Utan bokstavligt talat. Förra veckan ritade vi löv på bildlektionerna, som jag sedan med lite hjälp klippt ut och limmat fast på ett stort träd. Det var när jag målade det stora trädet som fingrarna blev gröna. Eftersom färgen hann torka tog det flera dagar innan den gick bort från nagelbanden Att hålla på med färger när det finns begränsad tillgång till vatten är vardagsspänning!

Trädet blev väldigt fint, och jag längtar efter att det ska bli måndag så att jag får gå till skolan och sätta upp det i matsalen. Tror inte att barnen riktigt förstod varför de skulle rita en massa löv trots att jag förklarade. Men de som lyckades smita in i rummet där jag höll till medan jag satte ihop det och fick se trädet blev mäkta stolta och letade reda på sina löv i den stora trädkronan. Så det ska bli väldigt roligt att få se även de andras reaktioner när de får se vad de har gjort.

Den senaste veckan har det stiftats några nya lagar i det här landet. Numera måste man gå över gatan på övergångsställ, straffet för att gå på andra ställen är böter. Det låter som en ganska bra regel, men det finns ett problem. Det finns inte så många övergångsställ i den här staden.

Dessutom måste man numera använda säkerhetsbälte i bilar, och det känns som en otroligt vettig lag. Men jag vet inte riktigt hur man har informerat om den lagen, om människor verkligen har förstått hur stor skillnad det kan göra att använda bälte. Om lagen inte är förankrad hos invånarna här i landet kommer den ju inte att göra någon skillnad. 

Etiopien, Tankar, Jul

De senaste veckorna har, precis som alla andra, gått väldigt snabbt. Jobbet flyter på bra, jag trivs verkligen och det kommer att bli jobbigt att lämna barnen när jag åker härifrån om två månader. Inser dock mer och mer att den dagen kommer att komma väldigt snart, i alla om tiden fortsätter att springa förbi på samma sätt som nu. Några av de som vi har hängt med under hösten har åkt härifrån, eller åker om bara någon dag. Att folk åker hem väcker en del tankar, på ett sätt vore det verkligen helt underbart att få åka hem och fira jul. Men samtidigt vill jag verkligen inte åka hem ännu. Är glad att jag fortfarande har ganska mycket tid kvar här. Det tog en bra stund att landa på riktigt, och nu när jag känner mej hyfsat hemma så vill jag inte bara lämna allt.

Förra helgen åkte Tegest och jag på utflykt med en etiopisk ungdomsgrupp. De skulle till Sodore, ett ställe med varma källor. Det blev en härlig dag, och en annorlunda andra advent. Att duscha i vatten som höll jämn och varm temperatur var helt fantastiskt. (Vi har förvisso varmvatten även i duscharna här, men det är lika spännande varje gång man duschar. Temperaturen ändras blixtsnabbt, så man fryser och skållas om vartannat.) Det var i och för sej vansinnigt trångt i duscharna/under rören som vattnet strömmade ur. Men i poolen var det desto mer plats. Om man badar i Etiopien så är det helt packat i barnpoolen medan den stora är nästan tom, simkunnigheten är låg här i landet. Tegest och jag funderade lite grann på varför man väljer att åka på utflykt till ett badställe med tanke på att så få gillar att bada. Vi var knappt fyrtio stycken som åkte med den inhyrda bussen, har inte riktigt koll på hur många av killarna som badade men av oss tjejer var det tre av tio som ens hade badkläder med. Två av dem var Tegest och jag...

Veckan har, med undantag för torsdag, varit bra. Torsdagen tillbringades på den lokala polisstationen, planen var att göra en stöldanmälan. Om någon funderar på hur många etiopier som krävs för att göra en polisanmälen så kan jag tyvärr inte svara. Åtta etiopier, två svenskar och x antal timmar räckte inte för att få något att lämna till försäkringsbolaget. Lagen här är sådan att man inte kan göra en polisanmälan utan att ha någon misstänkt, så de fyra poliser som vid olika tillfällen ställde exakt samma frågor ville framförallt ha reda på vem jag misstänkte och det kändes som att de tyckte att det var viktigare att sätta dit någon än att de fick tag på rätt personen. Vilket kändes väldigt olustigt. Det är förvisso störst sannolikhet att det är en speciell person  men eftersom det inte går att bevisa och jag dessutom inte bryr mej om vem det var som tog pengarna (det är bara pengar som försvunnit – så det gör egentligen inte så mycket) vill jag verkligen inte anklaga någon som inte kommer att ha någon möjlighet att försvara sej.

Jag har ätit gunfo också, ett slags gröt som man äter tillsammans med smör och berbere i samband med att någon fött barn. En av mina kollegor fick en son förra veckan, en otroligt söt liten kille. Men gunfon var ingen jättehit. Det påminde litegrann om en stor portion lös palt. Jag gillar palt, så det var inte det, men fördrar att äta det med kniv och gaffel istället för med sked. Smaken var helt ok, men efter bara någon tugga kände man hur mjölet låg som en rejäl klump i magen.

Under den senaste helgen har jag varit kulturell och gått på museum. Det finns en hel del sådana här i stan, de lär vara mer eller mindre (o)organiserade. Men etniska muséet var helt ok, men vi kom dit bara en timme innan stängning så jag funderar på att gå tillbaka för att hinna läsa ordentligt på alla skyltar. När jag tyckte jag verkligen om att gå på museum, så här i efterhand förstår jag inte riktigt hur farmor stod ut med att gå runt, runt på samma lilla museum så många gånger, och en hel del av den fascinationen finns kvar. Så det kan ju vara klokt att passa på här där det dessutom inte kostar mer än några kronor i inträde.

Igår blev det en spontan utflykt till Debre Zeit, det var en slags kvinnogudstjänst i en av Mekane Yesus-kyrkorna där så Kersti skulle dit och frågade om jag ville med. På vägen dit hämtade vi upp en av de sjutton kvinnliga prästerna som finns inom MY, att få prata lite grann med henne var väldigt trevligt. Önskar dock att jag hade haft en tolk under den gudstjänsten, hon pratade om kvinnans roll i församlingen och jag skulle gärna ha förstått vad som sas. Kvinnornas roll är ganska annorlunda här jämfört med hemma, detta trots att jag lever mitt i en modern storstad – hur det är på landsbygden kan jag inte ens tänka mej. Fördelen med att åka bil med pastorn är ju dock att man kan fråga lite grann i efterhand.

Efter gudstjänsten var det missionsauktion, ett fenomen som ser precis likadant ut oavsett om man befinner sej i norra eller södra Sverige eller i ett östafrikanskt land. I Debre Zeit var Hjördis, auktionsutroparen, förvisso svart och klädd i etiopisk folkdräkt. Men det var verkligen precis likadant, med samma typ av varor till försäljning. Hantverk tillverkat av olika kvinnogrupper och syföreningar samt mat som ropades in till hysteriska överpriser. Det konstiga var en sak som hände efteråt, när vi satt ute i solen och åt av maten som serverades. Där fick jag ytterligare en bild av de klyftor som finns här i landet. En matbiljett kostade tio birr och för det fick man en hel injera, rejält med wot samt en läsk. Tio birr är en del om man inte har så mycket pengar, men det borde inte vara oöverkomligt. Speciellt inte om man vet att ”den och den söndagen händer det här och då blir det lunch i kyrkan” och lägger undan en del. Vilket många andra måste ha gjort för att kunna ropa in saker för så mycket pengar som de gjorde.

När jag ställde ifrån mej min tallrik efter att ha ätit lite mer än jag egentligen behövde, så där som man gör när man blir bjuden bara för att visa att maten var god. Kom det fram en ung tjej och frågade om hon kunde få mina rester, så hon och en annan flicka åt upp det som jag lämnat. Då högg det verkligen till och jag funderade och funderade på varför jag tog de där sista tuggorna. Förstår inte hur det i samma församlingen kan finnas människor som har möjlighet att ropa in överkast för över 1000 birr, vilket är väldigt mycket pengar här, och andra som inte har råd att köpa mat för några birr. Dessutom gör det ont att jag inte förstod att de som satt där under trädet ville ha mat och köpte matbiljetter åt dem.

På kvällen var det pepparkaksbak som gällde. Jag, Gennet, en svensk sjuksköterska som kom hit förra veckan, och Tegest pratade, skrattade samt åt en del deg. Precis som det ska vara. När jag kom till köket imorse för att äta frukost luktade det fortfarande pepparkakor. Det var nästan så att det smög sej på lite julkänslor en helt vanlig måndagmorgon. Sånt är bra!

Etiopien, Tankar

De senaste två veckorna har varit oförskämt bra. Resan var en hit, man kan koppla av på ett helt annat sätt när man umgås med människor som har samma kultur som en själv. Kan numera förstå varför invandrargrupper så ofta lever sina egna liv, det är så mycket enklare att göra det än att anpassa sej till ett nytt samhälle. Mina upplevelser här kan dock inte riktigt jämföras med hur det är att komma som invandrare till Sverige, här man hedersgäst och när folk hör att man kommer från Sverige säger de gång på gång ”good country, good country”. Man ser upp till och respekterar det landet även om det givetvis förekommer en del saker där som man har svårt att förstå. Men man ser det ändå som ett bra land och vill gärna veta hur det är att leva där, och berättar man lite så får många något drömskt i blicken. Inte riktigt samma inställning som vi svenskar har till de länder som de svenska invandrarna kommer från. Skäms lite grann för hur vi välkomnar gäster och nya invånare hemma i Sverige. Hur kan det komma sej att människor här, som har så knappa resurser, ändå har råd att vara gästvänliga medan vi rika svenskar inte har det?

Måndagen och tisdagen hade vi fått ledigt på grund av resan, men när jag gick till jobbet fick jag veta att veckan skulle bli till och med kortare än väntat. Fredagen var nämligen en muslimsk högtid så alla skolor var stängda och vi var lediga. Så det blev bara två jobbdagar förra veckan, nästan tråkigt. Jag gillar mitt jobb, och tycker verkligen om både elever och kollegor också. Självklart är det jobbigt ibland, men de lär mej otroligt mycket. Funderar ibland på hur många år det skulle ha tagit att förstå de saker som jag lärt mej på några månader här, att kastas in i nya sammanhang får en verkligen att tänka till.

Det blev i vart fall en lång helg och jag fortsatte på inkört spår och gjorde typiska svenska saker. Att fredagen innan första advent ligga flera timmar vid en pool och njuta av solen är kanske inget man kan göra i Sverige just nu i alla fall, men fenomenet är helt klart mer västerländskt än etiopiskt. Att gå på adventsgudtjänst med predikan på svenska, äta lussekatter och pepparkakor är dock svenskt så det bara skriker om det. Fick ett sms av mamma häromdagen, hon skulle dricka te och sedan julpynta. Något som hon sköter med bravur, det är få platser som har lika mycket julstämning som huset i Falmarksskogen. Men även här går det faktiskt få en hel del julkänslor. Igår kväll efter adventsgudstjänsten och fikat kokade vi samt de fyra Glimåkraeleverna, som hänger här i väntan på besked från migrationsverket, risgrynsgröt och tände det första ljuset i adventsljustaken. Att ljushållarna är lite för stora och ljusen lutar åt alla möjliga håll behövar man inte tänka på när man avnjuter en tallrik gröt med både kanel och socker och lyssnar på julskivor.

Nu är det måndag förmiddag och jag känner mej utvilad och redo för att kasta mej ut i det etiopiska samhället igen. Även denna vecka kommer det dock att bli rätt så få undervisningstimmar. Onsdag till fredag är det utbildning för lärarna och tanken är att Tegest och jag ska vara med. Hoppas att jag får hjälp med tolkningen, annars kommer det inte att ge särskilt mycket att vara med. Men om jag får det så tror jag att det kommer att bli väldigt bra, det ska i vart fall bli otroligt intressant att höra vad de pratar om. Vad som betonas under några utbildningsdagar för lärare här.

Men först väntar två helt vanliga dagar, om det nu finns några sådana här. Hoppas hinna till polisen antingen idag eller imorgon. Om jag polisanmäler de senaste stölderna så verkar det som att det går få ut på försäkringen. Men att polisanmäla saker är lättare sagt än gjort i det här landet. Etagene, föreståndaren för gästhemmet, följde mej till polisen förra veckan, men det gick inte anmäla några stölder på polisstationen. De sa åt mej att gå till någon högre instans, och efteråt frågade Etagene om jag hade några kontakter som kunde hjälpa mej att göra anmälan. Annars kommer det nog inte att gå. Det gjorde att förtroendet för polismyndigheten i det här landet sjönk. Som forengi får man visserligen betala högra priser rätt ofta, men man ses fortfarande som gäst och får många fördelar av det. Så om inte jag kan anmäla en stöld är det inte så konstigt att etiopier i de lägre samhällsklasserna inte kan vänta sej särskilt mycket stöd från det hållet. Det gör mej så arg, inte för min egen skull utan för människor som mina elever och deras föräldrar, tänk att man ska behöva kontakter för att få ta del av saker som man har rätt till.