Vilken möjlighet?
Av joharna Januari 21, 2010

Den senaste veckan har jag funderat en del på det där med valmöjligheter. Möjligheten att välja. Att välja bort, eller att välja till. Hemma är detta något som är så självklart, så jag hade nästan glömt bort att det faktiskt är något positivt. Tänk att vi faktiskt kan och får välja! Givetvis finns det en del saker som man måste göra på grund av tidigare val, men någonstans har man ändå fattat ett beslut, gjort ett val.

 

Jag gjorde ett val när jag åkte hit, och jag gör ett annat val nu när jag väljer att inte boka om min biljett och stanna längre. Val som givetvis påverkas av olika yttre omständigheter men fortfarande val som baseras på den fria viljan, min fria vilja.

 

Under åtta dagar, från förra måndagen till i måndags, delade WSG och en irländsk grupp ut julmat till tiggare och gatufolk. Över 1000 personer fick varje dag ett rejält mål mat. På kvällarna/nätterna delades matbiljetter ut och sedan kom de med biljett, samt även en hel del utan biljetter, till ett mässområde för att bli bjudna på lunch. Eftersom jullovet här inte var mer än några dagar långt och skolan var igång förra veckan kunde jag inte vara med mer än några få dagar, och på grund av sjukdom och lathet blev det inte av att jag var med mer än en dag. Men den dagen är en dag som jag inte kommer att glömma i första taget.

Jag tror aldrig att jag sett så mycket mat på ett samma ställe förr. Men när drygt tusen personer ska få en egen injera med fyra olika wot:er och ris samt en frukt blir det hysteriskt mycket. Det tog ett antal timmar innan alla hade fått mat, och då kom jag ändå inte förrän maten var lagad och allt var i ordningställt för att börja servera. Vet inte hur många injeras jag vek, eller hur många gånger jag gick fram och tillbaka medan någon öste upp mat på tallriken jag höll i. Eller hur länge vi stod och langade tallrikar för att få ut maten till alla som satt vid borden i den stora lokalen som ändå blev trång och varm på grund av alla människor. Men man kunde busa lite grann med barnen under tiden, eller prata lite med de som satt och väntade så jag hade det väldigt bra ändå.

 

Det var läsk till maten, och här kommer det där med valmöjligheter in igen. För det var helt okej att välja. Fick man en pepsi men hellre ville ha en mirinda så var det bara att säga till och läsken byttes ut. Ingen stor sak i min värld, det är helt självklart att man kan välja. Så har det alltid varit. Kanske inte när man var barn och precis hade borstat tänderna, men i övrigt. Frukostdags – vill jag ha juice, mjölk, vatten, oboy, te, kaffe och så vidare. Lyxen att kunna välja har blivit så självklar att jag inte ser det som en lyx. Tvärtom, det är när jag inte kan välja som det är fel. Skulle juicen vara slut en morgon och det var det jag var sugen på så skulle jag bli irriterad, trots att det fortfarande finns fem andra alternativ.

 

Att välja vad man dricker till maten är ju trots allt ett ganska litet val, det finns betydligt mer livsavgörande beslut att fatta. Men de följer samma princip. Jag tycker att det är helt självklart att jag ska få möjlighet att välja – och göra det själv. Utifrån egna intressen, önskningar samt andras välbefinnande. Ett liv där man inte har möjlighet att välja är helt otänkbart. Men verklighet för så många.

 

Efter matutdelningen var vi några volontärer som valde att tacka nej till ett gratis mål mat, bara för att maten inte luktade gott längre efter de timmar som vi tillbringat i syrefattiga Exhibition Hall samt eftersom det var kött i alla wot:er utom en, och istället gick till en restaurang och åt. På vägen dit gick vi förbi en kvinna och hennes två barn där de låg på en filt på gatan. De var några av de som bara en timme tidigare suttit vid ett dukat bord där vi hade serverat dem mat. Kvinnan skämdes när vi kom och gömde sitt ansikte så att vi inte skulle se henne. Det gjorde så ont i mig.

 

Varför ska hon behöva skämmas?