Etiopien, Framtid, Tankar

Jag har skrivkramp i högerarmen. Den här veckan har eleverna sina slutprov, vilket innebär att jag har 196 prov att rätta, samt måste sätta 294 betyg. Att betygsätta fyraåringar, och tioåringar, är mot alla mina principer. Men samtidigt så är det väl vara bättre att jag gör det än att någon som inte ens har undervisat i de ämnena sätter betygen.

Frågan är bara hur man ska göra. Om jag ska svika mina principer, och allt vad jag lärt mig hemifrån, ännu mer och sätta betygen bara utifrån slutproven. Vilket är precis vad alla andra gör. Eller om jag ska gå igenom varenda bilduppgift och sätta någon slags omdömen på de olika uppgifterna innan jag betygsätter. Samt försöka minnas vem som sa vad under alla Spoken English-lektioner. Att undervisa i ett muntligt ämne skapar vissa problem när det är sista veckan av en termin och betygstider. Hur jag ska göra med musikbetygen har jag ingen aning om...

Någon lugn sluttid här lär det inte bli, snarare en tvåveckors slutspurt. Stryker mer och mer från listan över saker jag skulle vilja göra under den tid jag har kvar, samt bockar av en del förstås. Har inte talat om för barnen att jag ska åka till Sverige om två veckor ännu, tänker inte göra det förrän sista veckan. Det känns dumt att prata om det mitt under alla prov, och nästa vecka är de lediga, så då är det bara sista veckan kvar. Vill verkligen inte säga hejdå till dem. Men att ta med 98 barn hem är inte riktigt aktuellt, så det är bara att bita ihop och göra det. Lämna dem, i alla fall rent fysiskt.

Även om jag försöker och vill vara här fullt ut i två veckor till så blir det svårare och svårare. Har ju aldrig varit särskilt bra på det där med att leva i nuet, trots att den förmågan har förbättrats avsevärt under hösten. Lite nu och då glider jag några veckor framåt i tiden, till den stora Ovissheten. Många frågor kring jobb och boende snurrar runt, runt. Trots att jag känner ett lugn över att saker är som de är just nu skulle jag verkligen vilja veta. Jag är så vansinnigt nyfiken!

Mamma sms:ade mej häromveckan och tipsade om en städjobb på deltid, vilket på mänga sätt lät bra. Problemet är bara att i så fall låser jag upp två halvdagar i veckan fram till sommaren, vilket gör att det skulle kunna bli svårt att få vikariera på andra ställen, och det skulle vara bra att få jobba mer än 20% under våren. Kunde inte hålla mej utan gick in på arbetsförmedlingens hemsida i måndags och såg att Umeåkommun hade en hel massa tillfälliga tjänster ute, speciellt för ungdomar. Att jobba heltid ett halvår vore galet bra. Men eftersom jag inte är skriven i Umeå, ännu och inte kan göra ett personligt besök på arbetsförmedlingen inom 14 dagar så var jag inte behörig att söka.

Så Ovissheten fortsätter att vara just ovisshet. Men kanske att det är bra. Brukar börja längta så vansinnigt mycket efter saker när de närmar sej, och det är ju dumt att slösa bort de sista veckorna här med att längta någon annanstans. Saknar människor gör jag givetvis ändå. Så det räcker och blir över. Dessutom har jag börjat drömma en massa skumt på nätterna, igen. Har nog aldrig drömt så konstigt som under det här halvåret, men det har väl aldrig varit lika många tankar som snurrat heller. Hjärnan går på högvarv, så är det bara.