Etiopien, Tankar

Igår var det storbak här på gästhemmet. Tegest och jag hade ockuperat köket och bakade sockerkakor, kladdkakor och kolakakor på löpande band. Det gick alldeles utmärkt, trots att strömmen tog en dryg timmes paus medan sockerkakorna stod i ugnen. Jag åt alldeles för mycket kakdeg, och fick en liten sockerkick vilket i sin tur fick en del etiopier att skratta åt den galna svenskan senare under kvällen.

I eftermiddag kommer våra kära kollegor hit för att njuta av lite sommarfika i den gröna oas som varit vårt hem de senaste månaderna. Vi har inte bara laddat med kakor i mängder utan även färska jordgubbar. Rapporter om alldeles för många minusgrader hemma känns nästan overkliga, i vart fall väldigt avlägsna. Precis som allt annat som har med hemma att göra. Jag kan inte riktigt förstå att jag landar på Arlanda nästa fredag. Att jag återigen kommer att kunna läsa skyltar. Att Sverige verkligen finns på riktigt och inte bara är något fantasiland.

Den här veckan är vi lediga, vilket är helt fantastiskt skönt. Sitter ute i solen och njuter av livet. Läser, bakar, bockar av några saker på att-göra-listan. På torsdag ska vi åka ned till Wondu Genet för att hälsa på Jona, PMU-volontären, under några dagar. Kommer tillbaka på måndag, och tänkte ägna tisdagen och onsdagen åt att säga hejdå till barnen. Sen är det bara en dag kvar innan jag måste lämna det här landet. Lämna sommarvärmen och den goda frukten.

Ser fram emot att komma hem, samtidigt som det känns väldigt trist att åka. Det blir spännande att se vem jag blivit under den här hösten, för det märker jag inte riktigt här. Vad är riktiga förändringar och vad är bara tillfälliga anpassningar för att kunna hantera livet här och nu? Samtidigt är det en del frågor som dyker upp igen, tankar som jag trodde att jag tryckt undan med som gör sej påminda igen nu när jag snart är på väg tillbaka. Om det är bra eller dåligt vet jag inte.

Det är konstigt, men också skönt, att jag snart kommer att smälta in när jag går på gatorna igen. De senaste månaderna har jag inte ens kunnat gå utanför murarna på compoundet utan att någon har ropat på mej. Forengi, Johanna, Hanna, K´ayo, Martha, Guys, John, Johnie, Madam, Sisteeer, Mister, Sir, Yo, Brother, Anshi, K´onjo, Sofia. Tilltalsnamnen har varit olika, men det har varit ett ständigt  ropande, och även om jag inte haft någon aning om vilka det varit som ropat till en början så har man lärt känna dem allt eftersom. Nu ska jag snart hem till Sverige där folk inte pratar med varandra igen. Där det inte är helt okej att strömmen bara försvinner ett antal timmar. Där man inte ryms 24 personer i en minibuss med sittplatser för tolv. Där det går planera, och där många planerar så mycket att de inte hinner leva.

Hem.

Vet inte var jag ska bo, vet inte vad jag ska göra.

Det visar sej, och det blir bra.

Men det blir spännande.

Jag är nyfiken.